“Det enda som generellt är konsekvent inom filmskapande är att ingenting är generellt konsekvent”, sa alltid min lärare på filmskolan i Göteborg. Denna förståelse har blivit ett slags mantra för mig i all osäkerhet kring tillblivelsen av filmen. Kanske beror den här osäkerheten på att min filmskola inte gav oss de rätta verktygen, men jag tycker om att tro att kreativitet och osäkerhet går hand i hand.
Jag har en kollega som slutade använda sitt säkerhetsbälte en vecka efter att ha spelat in sin debutfilm. Han tyckte helt enkelt att filmen var så katastrofalt dålig att han såg en potentiell bilolycka som en release. Döden före misslyckandets skam. Jag tror att många kan relatera till detta. Senare får du lära dig att åka berg-och-dalbana med ditt psyke, hantera upp- och nedgångar med galghumor och spela spratt med arbetskamrater som inte använder säkerhetsbälte.
Arbetet med “Sorgens triangel” var inget undantag. Varje morgon när jag satte mig i produktionsbilen med kameramannen Fredrik Wenzel tittade vi på varandra för att se om säkerhetsbältet var fastspänt eller inte. “Bältet är på – ja, allt går bra!” vi skrattade. När det blev värre skrattade vi inte. Sedan tittade vi tysta ut genom fönstren. En morgon som denna fick åsynen av en väktare som klippte gräset oss att drömma om ett enklare jobb, ett enklare liv. Romantisera arbetarklassen? Absolut! Skulle jag vilja byta jobb? Aldrig. Rädslan för att misslyckas är inte alls lika illa som tanken på att bli fråntagen mitt nyvunna privilegium som en respekterad regissör.
En inspelningsdag börjar ofta optimistiskt: idag är kanske en av de dagar då allt går smidigt? I förhållande till alla i laget händer detta sällan – väldigt sällan, väldigt sällan. Vanligtvis dör dessa förhoppningar så fort monitorn slås på. Det ser aldrig ut som du trodde, och problem tar alltid längre tid att åtgärda än förväntat. Hope kan komma tillbaka strax innan skådespelarna kommer för att spela ut scenen för första gången. Med det kommer motsvarigheten till ishink-utmaningen. Ischock. Ett bra knep nu är att försöka köpa tid genom att göra många take. Det är faktiskt lite av mitt varumärke. Ta 1, 2, 3″, “Tack, bra! Låt oss göra en till.” Varje gång laget förbereder sig för en ny dubbel så hinner jag tänka vad fan ska jag göra.
Ta 4, 5, 6… (Råd till blivande regissörer: En smart taktik är att säga: “Ge mig ett erbjudande!” Det låter avslappnat och döljer det faktum att du inte vet vad du gör.) Någonstans på Ta 7 till 9 har jag haft tillräckligt med tid för att komma på en “meningsfull” idé. Jag förmedlar entusiastiskt detta till skådespelarna i ett långt, obegripligt gnäll. Ta 10… Lunchrast. “Vad i helvete? RICKARD!? (Rickard är en weirdo; en weirdo är någon det är normalt att skrika åt på inspelningen.) “Hur fan planerade du det här skjutschemat!?” Jag äter ofta ensam och tittar på dåliga morgontarder så att resten av teamet känner sig skyldiga, äter snabbare och skyndar mig in igen. (Jag har ingen aning om det här fungerar, förmodligen inte.)
Charlby Dean (till vänster), Dolly de Leon och Vicki Berlin i filmen Triangle of Sorrow.
(neon)
Efter en lunchrast upptäcker jag ibland, egentligen utan min medverkan, att jag mår bättre. (Jag misstänker att det beror på att skådespelarna har vilat.) När detta händer fortsätter jag genast att göra nya tag i snabb takt och ber att förbättringen fortsätter. Otroligt nog händer det ofta, ibland upp till 20. Då blir det ännu värre. Alltid. För att ta mig ur svackan och få upp kvaliteten igen klappar jag händerna och skriker som en tjatande fotbollstränare, “Kom igen!” “Låt oss gå till!!!”
Om vi får ta 20 så döljer jag min förvåning och bokar en halvtimmes paus. Detta görs för att “ta scenen från sinnet till ryggraden”. Jag brukar bli för nervös när jag väntar, så jag stoppar pausen genom att säga “Fem tar vänster” och höjer fem fingrar i triumf. “Vi tar hem den här bebisen, så låt inte denna långa dag gå till spillo!” Sedan börjar den stora finalen.
Jag tror att intensiteten, närvaron och prestationen kommer att öka i proportion till nedräkningen av tagningar så att den sista tagningen kan bli en sensation, ett enastående stycke. För sorgens triangel skapade jag en ny tradition som jag är ganska nöjd med. Teamet samlas runt kameran för att se vad vi faktiskt försöker skapa. Sedan sätts en gonggong bredvid min monitor. När ljudet rullar och smällen är slagen säger jag aldrig “Action”. Nej. Istället ryter jag, “LÅT OSS ALLA! GÅ ATT JÄVLA!!!” och slog på gongongen med all kraft. Och jag lovar dig, det är en närvaro! Den vibrerar absolut när gongongen stannar.
I en lagerbil på väg hem skulle ingen parkvakt i världen dra min uppmärksamhet. Nu vet jag att den här filmen kommer att bli ett mästerverk. Alla vet detta. Slagarna jag utbytte med laget möttes med uppriktigt öppna, leende ansikten (gömda bakom masker förstås).
Men när min stackars pappa ringer sent på kvällen är jag definitivt tillbaka på jorden. Hur fortskrider filmen? Oron i rösten får det att låta som att han frågar om resultaten av biopsi. Hur ska jag svara på det?! “Allt går åt helvete! Låt mig dö i frid!!!” Det är vad jag tror. Men jag säger: “Allt går bra. Jag mådde riktigt bra idag.” “Okej, det är bra. Det är alltid bra att höra.” Tystnad. – Hur många dagar har du kvar? “Nå, efter dagens fotografering är det … 39 dagar.”